msyescah

Börjar pirra lite i magen och dra lite i mungiporna. Skulle kanske vara ett bra tillfälle att tala om nu, men omedvetet hålls det som en hemlighet fortfarande.

Beteendevetare, man hör ju bara på titeln. Kanonbra samtal med henne hade jag igår. Hon gjorde mirakel med mina tankar och allt kändes mycket bättre på en gång och jag hade ny energi redan när jag klev ut genom dörren. Nu ligger grovarbetet hos mig, att sträcka på mig och tala om för mig själv att jag gör det bästa jag kan och att jag sköter mitt jobb bra!

Mötet ägde rum idag. Vilket egentligen inte gav något. Jag mår fortfarande likadant som tidigare, jag är kränkt och sårad. Ärrad! Ett möte för envägskommunikation, det var vad det var. Jag kallar det inte möte när en person får rätten att häva ur sig allt skit i stort sett oavbrutet i nästan en timme. Sedan resa på sig och gå.

Jag vet med mig att jag är väldigt dålig på uppdateringar. Fick det svart på vitt sagt till mig idag tom. :P

Men jag måste villigt erkänna att den här hösten har varit minst sagt turbulent. När man tror att den ena tråkiga saken ska blåsa förbi så byts den bara ut till snäppet kraftigare och jobbigare. Jag pratar främst om arbetsprylar. Visst, jobbet är inte hela livet och inte allt. Men jag kan lova att när man känner obehag, tråkigt humör och oro över att gå till och över att vara på jobbet så tar det över resten av ens liv med.

Man är inte alltid trevlig och rar mot omvärlden trots att dom inte har det minsta med arbetsproblemen att göra. Därav blir allt jobbigt!

Nu, om nåt, är det största och mest sjuka jag har varit med om igång. Välkommen till den bisarraste cirkusen du någonsin varit med om Jessica! Nu vet jag hur det känns att bli anklagad för dom mest sjuka och vidriga sakerna som man kan komma på. Och det omfamnar mitt liv just nu, och hur jag ska lösa det tar hur stor kraft och energi som helst! Jag har blivit sjukt och falskt anklagad för nåt jag inte ens trodde att en person kunde säga. Och nu måste jag försöka lösa det utan att jag ens har ork eller vilja att göra det just nu. Jag ältar, gråter och ältar lite till, medan hat och ilska löser av det hela ibland.

Men det är ju snart jul gott folk, och jag ska för en gångs skull vara ledig i jul och har sett fram emot att få bygga julstämning i kroppen. Men det krävdes bara en sådan här sjuk person för att förstöra den för mig :S

Mitt i allt detta finns också något som jag skulle vilja glädjas åt fullt ut. Men det har inte funnits tankar eller tid till det, och det är jag väldigt ledsen över! Jag vill kunna njuta och glädjas av det som händer och kommer att hända framöver. Men jag får väl vänta med det tills cirkusen har rest vidare :S

Mycket luddigt inlägg, men ni som inkluderas i min omgivning vet vad jag pratar om. Kan inte skriva det mer tydligt pga sekretess och hemligheter. Så ni får nöja er med denna tråkiga gåtformulering. Tack för mig! Jag är fruktansvärt tacksam och glad över att jag har folk runt omkring mig nu som bryr sig och stöttar mig! <3

Ha en fin andra advent folks! :)

/J

Klockren i Septembers klang! Så det så!

Trots det stora glappet sen sist så har jag faktiskt inte speciellt mycket att förtälja er. Har haft en ganska jobbig tid under det senaste.

Jag slutar helt enkelt inte att förvånas hur sk. vuxna människor beter sig och behandlar andra. Jag vill tro gott om alla, varför kan jag inte få göra det o därefter ha rätt? Jag blir så ledsen. Jag blir ledsen på hur mänskligheter funkar ibland och jag blir ledsen för mina näras skull som i detta fallet gång på gång blir drabbad av denna fula vuxenlek.

Vad får man ut av att vara elak och snacka en massa skräp om andra? Jag hamnar åter i den här fantasivärlden då alla är glada och är vänner med varandra. Där man inte får ta emot fula taggar från sina (ex) vänner. Men min fantasi rasar i golvet och går i tusen bitar.

Är inte livet så mycket roligare om man strävar efter att vara snäll och trevlig? Hur skulle du själv vilja att andra var mot dig? Motsvaret har i det här fallet varit en femårings svar och skyller gärna på den andra. Väx upp! Vi är inte fem år längre då mamma och pappa kan knalla in i grälet och ta leksaken ifrån det ena barnet och ge till den andra och så är allt bra igen. Vi är vuxna och vi borde kunna förstå vad som är rätt. Understryk borde!

Jag kan inte lösa detta, för jag är egentligen inte inblandad i den här smeten. Jag kan bara sitta och vänta på att ni ska lösa saken själva och att vi sedan kan återgå till hur det var förut. Utan knivar i ryggen och fula flin.

Vad har mina fina flickor förändrats till?

/J

Sitter och njuter av omgivningen, av hur lugnt och skönt det är, att solen lyser in genom fönstret såhär på kvällskvisten men kan inte låta bli att sakna honom som jag bara pussade lätt på tinningen imorse innan jag travade iväg till jobbet.

Jag får lyssna på min musik utan att någon behöver bry sig. T.o.m den allra värsta och mest ingrodda "jag-musiken". Jag får sitta och mixa ny musik med sådant egentligen enbart tjejar lyssnar på. Kommer fram till att det nästan är tur att jag sitter här ensam :D Men så slår verkligheten ett slag i fantiseringshuvudet och påminner om alla måsten som jag lovade mig själv att ta itu med ikväll. :S

Istället har jag suttit på fiket med henne och bara babblat blaska :P I-landsproblem och relationsmissar, gynstolar och tjejintriger. Skönt med ett brejk från allt en stund. Att bara få tillåta sig själv att bara vara. Det är också viktigt!

Imorron är min sista arbetsdag för denna vecka, sen är jag ledig i hela tre dagar! Hur underbart som helst! Det var länge sen kan jag säga. Helgen ska planeras som så; Pojken jag lever och andas med ska det sättas kvalitetstid tillsammans med. Även det var länge sen och jag tror att vi behöver det nu. För att tillåta sig att skämma bort sig själv en stund, för att bara få komma bort hemifrån och från denna stad. Det ska bli bra skönt. Lördagen ser dessvärre oviss ut, får luska fram nåt kul att fördriva den kvällen med eftersom att jag troligtvis blir gräsänka den kvällen. :P

Gräva fram måste-listan och ta tag i koleran kanske, japp!

/J

Hemmaaaa! :D

.. att bakom ryggen på andra påtala elaka saker om folk utan att ens känna av ett svidande samvete eller hitta nån moral i kroppen.

.. att titeln vänner borde betyder att man står personen i frågan nära.

.. att småstäder oftast är mest fulla med skit och att tjejer oftast är elakare mot varandra än vad killar är.

.. att se över sitt eget bo innan man pickar på nån annans. Sten i glashus vet ni!


Med en samlad titel då dah, jag är trött på detta skitsnack som jag trodde folk i min ålder hade växt ifrån. Jag är trött på denna småstad som talar om sanningen för dom som lever i den innan personerna själva gör det för varandra. Det är som en ormgrop hela samhället! Idiotiskt hur människor kan skapas till monster och egocentriska bitchar.

Jag har inte personligen drabbats av någonting, gudskelov! Men det kan svida lika illa när folk som man håller av och folk som man känner krigar med varandra. Och detta bloggkrig! Jag är glad över att slippa denna ormgrop som rasslar till så fort någon tar ett steg åt någon riktning.

Man får inte må dåligt och man får tydligen heller inte må bra heller. Tjejer kan vara hemska! Detta snack om varandra som saknar slut och denna tjurighet. Är vi/ni vuxna kvinnor? Jag ser er som det iaf, men attityden och beteendet säger nåt annat till och från.

Varför kan inte alla bara försöka värna om varandras välmående och vara rädd om de vänner som dom har? Denna utveckling skrämmer mig litegrann. Vet man ens själv vilka man kan lita på till slut? Vet man verkligen vilka som är ens riktiga vänner när det väl gäller eller är det bara en fin fasad som fortfarande står ståtligt rakt medan sanningen är nere i leran och kravlar?

Säger det igen, jag vet vilka som står mig närmast och vilka som är dom fina personerna jag bör värna om. Men jag vill att dom som finns i min omgivning också ska göra det, dom har sina fina personligheter och egenskaper. Men just nu visas dom sällan, släpp tjurighet och bli dessa vackra kvinnor som jag sedan länge vet att ni är!

/J

Promenerat med sällskap i det härliga höstvädret. Jaa, för nu är det minsann höst. Vi har gått in i höstmånaden september och jag och hon kom även under promenadens gång överens om att det var höstvindar i luften. Mys! :)

Hon säger att det är lättare att lösa andras problem, att det kanske är själviskt att hålla sina egna problem inom sig men att det lätt blir så. Jag förstår henne samtidigt som jag blir lite ledsen över att man kan tänka så. Alla behöver vi en väns axel att luta sig emot och kanske fälla en tår. Men hon är stark!

Okej, jag har möblerat om lite i mina planer. Så att dom bättre passar in på mig inom rimliga områden :) Sunt tycker jag ändå, jag ser det inte som att jag har gett upp!

Att man från ena stunden kan må så dåligt att man är beredd att skjuta sig själv i benet, till att vara upp över öronen glad över att man har en sådan fin karl som man har som stöttar och tröstar. Berg-o-dalbanan har varit snäv! Att man kan äska någon så mycket att det gör ont, den känslan är ganska häftig. Iaf om man är glad förövrigt. Är man däremot ledsen och är kär så det gör ont, då kan den smärtan göra en ännu mer ledsen. Hmm, balansgång det där.

Och det var det knäet, smärta! :( Tror ni jag kan utnyttja det och se till att bli bortskämd av han med stort hjärta? :P