Försök till nya vanor och rutiner i vardagen
Måste börja med att tacka för allt fint ni skriver till mig, både nu och tidigare. Det värmer och det hjälper mig lite att komma upp på fötterna igen.
.
Idag lyser solen, vilket tar med sig glatt humör :) Vi har ett litet experimentprojekt på gång här hemma. Lillstumpan ska nämligen få försöka sova i eget rum nu om nätterna hoppas vi. Vi har under förmiddagen baxat in spjälsäng i hennes rum och försökt att få ordning så gott det går med inredningsdelen. Eller vi, snarare jag. Det är nog bara jag som stör mig på att vi har en dator står i ett hörn i hennes barnrum. Dock bara provisoriskt, men ändå! Det kliar i mina pysselfingrar och jag vill börja inreda hennes rum så som jag vill ha det. Men det tar tvärstopp pga datorhörnan plus att ekonomin inte riktigt vill som jag vill just nu. Vill ha pengar! Ideer finns det gott om.. Men inte pengar. Suck!
.
Iallafall, vi håller ett par tummar på att C accepterar våra nya planer och att hon får sova lite bättre på nätterna. Hon är så fruktansvärt mammig vissa nätter. På det här sätter hoppas jag kunna avverka den sista lilla, lilla amningsdelen som finns kvar. Nämligen snuttandet nattetid. Tidigare har det bara varit lathet att inte försöka sluta nattamma. Det ÄR en smidig nattningsteknik, speciellt när man är toooktrött. Men nu hoppas jag att både hon och jag får en lite skjuts åt rätt håll. Även om det då blir ett definitivt slut på bebistiden, lite separationsångest har denna mamman.
.
Ha en fin dag! Nu ska resten av alla måsten tas tag i. Pusstjing! :)
Jag suger på att blogga!
Jag är mer aktiv att läsa andras bloggar, det är så mycket mer rogivande på något sätt. Plus att mitt liv inte är så värst bloggintressant kanske. Dagarna rullar på utan några utstickande avtagsvägar. Eller så känns det bara så. Äsch!
.
Det här med att andas har varit tungt den senaste veckan. Har haft som ett hårt knäppt bälte runt bröstkorgen som tryckt mer o mer för varje andetag jag försökt ta. Anledningen är ännu mer smärtsam. För dryga veckan sedan miste jag min älskade morfar, vilket tog mig hårt! Meningen med livet blev som ett stort frågetecken och det kändes som att jag stod vid sidan av mitt eget liv och bara tittade på när allt rullade på. Som i en dimma. Jag kunde inte förstå att alla andra bara kunde fortsätta som vanligt, att bilarna utsnför fönstret fortsatte köra förbi. Hallå, min morfar hade ju gått bort! Och livet stannade inte. Det var en såå himla konstig känsla. Att livet fortsatte utan att man egentligen orkade. Men nu har jag lyckats ta mig i kragen. Lyckats inse att det var bäst och skönast för honom att lämna jordelivet. Även om det fortfarande gör ont, självklart. Nu väntar bara begravningen och en liten del av mig kommer falla bort.
.
Jag har en annan känsla av hur jag ska ta vara på mina älskade runt omkring mig nu. Dom ska inte bara tas förgivet. Jag ska njuta av varje dag med er. Allra helst tala om hur mycket jag tycker om er, för man vet ju aldrig. Man vet ju inte när en fin människa lämnar jordskorpan. Vila i frid finaste, finaste morfar. Du saknas men jag hoppas o tror att du lever vidare på en bättre plats nu. <3 Kom o klappa mig lite vänligt på huvudet när du känner dig stolt över mig, det skulle jag uppskatta! Vi ses så småningom...
