msyescah

.

Kommentarer gör bloggandet så mycket roligare, det visar att ni finns där o att ni intresserar er för det jag skriver. Jag uppskattar verkligen att ni lägger en liten minut på att läsa i min elektroniska dagbok och ni är en hel del faktiskt. Men sällan några kommentarer. Halva meningen med mitt bloggande är kontakten och åsiktsutbyte. Jag gillar att starta intressanta diskusionsämnen och jag gillar när man har olika åsikter. Speciellt i de lite djupare ämnena.

.

Tyvärr lyser ni med er frånvaro och då, som jag säger, försvinner halva glädjen med bloggen. Då tappar den mening. Sorry guys! :(

.

Jag drar en jämförelse mellan dagens vänvärde och det värdet från då man var kanske 16-17. När man var 16-17 var skitsnacket i centrum, speciellt bland oss tjejer. När man var med sina vänner av det manliga könet existerade inte skitsnacket på samma sätt. På nåt sätt var det skönare att vara med dom, killarna. Jag har nog egentligen inte varit något större fan av skitsnacket. Iaf inte i dagens läge, jag är så trött på (som jag nämner i tidigare inlägg) kvinnans behov av att reta upp eller rent av göra andra medkvinnor ledsna. Oftast med hjälp av sin fula ovana med stavning skitsnack, eller med sin dryga attityd.

.

Förr var även fler, ibland kanske ytliga, vänner bättre än några och väldigt nära vänner. Det handlade lite mera om status då, ju fler vänner desto högra statusvärde.

Idag värnar jag om mina fina nära vänner istället. Idag ser jag värdet av att ha en stadig vänkrets som man kan lita på i alla väder. Vänner som inte sviker eller som inte snackar bakom ryggen på en. Jag har högre krav på hur jag vill bli behandlad och taskig attityd biter oftast tillbaka.

.

Kort och gott; Ett vuxnare tänk. All drama och ryggstickande är helt klart tröttsamt och jag står mer stadigt med fötterna i kompisdjungeln nu. Jag tar inte vilken skit som helst och jag uppskattar alla mina fina som jag på riktigt kan lita på. Alla andra får tillhöra det lösa folket..

.

Detta inlägg blev mer ett skriva-av-sig-inlägg och är därför inte så väl genomarbetat.. Skulle kunna sitta hela natten och skriva fina inlägg om fina vänner och kritiska inlägg om dom lite mindre pålitliga. Men den historien tar vi isf en annan dag. För nu ska jag fylla magen med något ätbart och sedan göra som mina ögon säger o sova.. Tack för mig!

Även lilltösens julstrumpa med inbroderat namn kom häromdagen, nu saknas bara den öppna spisen som den ska hängas över.. Hmm :P

.

Imorron fyller vår tjej hela 5 månader. Och jag tjatar konstant om hur fort tiden går och hur snabbt hon växer.. Men det är verkligen så. Och ju äldre hon blir desto mer kärlek hyser vi för henne, att man kan älska någon så fruktansvärt mycket. Hon är det bästa!

.

Hoppas att ni har en fin lördagkväll små vänner :) Vet att en hel del av er firar in lördagen i alkoholens tecken. Jag är en gnutta avis. Kände för första gången, sen förlossningen, ett RIKTIGT danssug när jag var på friskispasset i torsdagskväll. Längtar lite tills dansgolvsdebuten som morsa kommer! Nu tänker jag iaf mysa in mig i Ricks famn och njuta av det jag så nöjt har här hemma ist.. Allt har sin tid sägs det!

.

Sköt er! Pusshej! :)

.

Imorron är det fredag, igen! Dagar och veckor bara spriner förbi. Träningskortet har blivit påfyllt och dom stadiga tisdags och torsdagsdejterna med tant P på friskis håller i sig. Mycket bra! Känner faktiskt en stor motivation (fortfarande) till att träna och minska midjemåtte en del sen graviditeten. Jag trodde att det skulle vara kämpigare att komma ner till startvikten men det målet var ju enklast att nå. Väger lika mycket nu som jag gjorde innan lilla C började gro i magen, stolt! Men trimmandet av kroppen är det jag jobbar på nu..pepp pepp!

.

Nu stänger jag bloggdörrarna innan mina ögonlock hinner före. Goder natten katten!

.

Dagens planering är tom, vi tar dagen som den kommer helt enkelt. Jag lyfter på hatten så länge och återkommer troligen senare. Ha en fin dag folks!

.

Ett sådant om våra nya roller som föräldrar, negativa o positiva beteenden hos oss själva sen denna omställning, om näras svek och bristande respekt, om filmkvällar o drömmar. Ja, vi hann med en del innan hans plikt som truckförare kallade. Denna kväll resulterade i ett brev för min del. Ett brev som förhoppningsvis kommer sätta punkt för det som jag så länge har hoppats på ska rinna ut i sanden men som ändå hängt envist i hasorna. Förflutet, sorg, svek men även omöjliga framtids handlingar. Ja, det brev som kanske bara hamnar i min skräplåda eller som kanske postas till en berörd. Dagsformen bestämmer!

.

Vill härifrån sängen avsluta inlägget med att tacka för den vuxna stund vi hade i soffan, du betyder allt för mig Rick! Du och jag mot törnar och taggtråd, du och jag mot rosa hjärtan och bebisnappar! Jag älskar dig! <3

.

Godnatt mina vänner, och hörni, det blir så mycket roligare med bloggandet om ni vill sätta ett kommentarsspår i något inlägg innan ni kilar vidare.

.

Anitha pratar om hur påhoppad hon blivit på bloggen av bloggläsare som tycker att hon är en dålig mamma bara för att hon lämnar deras barn till en barnvakt för att några timmar kunna gå ut och äta tillsammans med hennes man och barnets far. Och det är ju tyvärr så det ser ut. Kvinnor hoppar på andra kvinnor, kritiserar och klagar på deras sätt att vara som mammor. Anitha svarar med att det man tidigare hade med den karln man älskar, det ska man ha kvar trots att man adderar in ett barn. Och hur logiskt låter inte det?! Det är ju hur sunt tänkt som helst. Men i dagens samhälle ska helst den kvinna som väljer att skaffa barn tillsammans med sin man ge upp sitt liv och stämpla sig som heltidsmorsa. Varfördå? Mår man inte bra i sig själv, får man inte vara den som man tidigare och alltid har varit eller ha den relation och förhållande men sin kärlekspartner som man alltid haft..DÅ finns risken att man inte är en bra förälder. INTE när man väljer att värna om det fina man har och ta hand om varandra.

.

Uschanimej för dagens klagande kvinnor! Varför är vi skapta att alltid lägga oss i vad andra kvinnor gör? Ett annat spännande ämne som även dök upp var det här med papporna. Pappor som bara efter någon vecka efter förlossningen kan7"får" vara iväg på konferenser eller dylikt, pappor som kan vara borta från barnet och dennes mamma hela dagar eller kanske flera dygn UTAN att stöta på kritik från andra pappor eller dessutom kvinnor. Dom får inte höra att dom missköter papparollen utan kan istället få medlidande över att dom kanske varit trötta efter en skrikig nattning eller varit "tvugna" att vara "barnvakt" åt sitt eget barn en stund. Ännu en gång VARFÖR? Är man inte två om att sätta ett barn till världen? Är man inte två om att ha ansvar över uppfostran, kärlek och omvårdnad? Det trodde iaf jag. Så skärpning alla kvinnor därute! Man ska stötta varandra inte trycka ner varandra.

.

Den här diskussionen som fördes mellan Malou, Anitha och barnpsykologen fick mig verkligen att öppna ögonen, att elda upp mig lite över hur fula vi kan vara mot varandra och det fick mig även att vilja värna om mig själv och mitt förhållande en gnutta mer. För det är man nog dålig på. (Och dessutom älskar man inte sitt barn mindre bara för att man väljer att för en kort stund andas ut och vara sig själv.) Man faller nog in i ett bekvämt hjulspår som enbart består av mammalivet, för är man inte mamma på heltid och gör man inte precis allt för sitt barn om dagarna, varje dag! Då riskerar man att höra det från sina medmänniskor. Jag sticker inte under stolen med att även jag har tänkt till en eller två gånger innan jag gör saker vid sidan av mammarollen. Jag sticker heller inte under stolen med att jag inte vill höra från andra att jag gör "fel" eller att jag är en dålig mamma bara för att jag gör en viss sak. Men nu sätter jag punkt för den oron. Nu orkar jag inte bry mig om vad andra tycker. Jag gör det jag själv känner är bäst. Ingen känner mig, mitt barn eller min kärleksrelation bättre än vi innanför dessa väggar. Nog talat! :)

.

Tack Malou för ett hett och bra ämne!

.

Innan helgen damp det ner ett par stora paket fulla med foton. Nästan enbart på C och på hennes dop som hölls första dagen i oktober. Och när inspirationen väl fanns så passade jag på att pyssla till det lite med alla trehundraelvatusen bilder. En del ramades in. En hel del av dom åkte in i ett gammalt, hederligt stick-in-album och en del in i tösens bebisböcker.. men de från dopet skulle pysslas om lite extra. Som första raden säger, klippte, klistrade och piffade in dom i ett lite finare album. Närmare bestämt i det albumet våra gravidbilder sitter, dom fina Linda tog på oss. Och måste säga att jag är nöjd med min kreativa sida, med tanke på den brist på tid och energi som man egentligen annars har.

.

När jag väl sitter där och ska bläddra och sortera bilder från olika stunder och platser slår det mig verkligen hur fort hon har vuxit. Hon var så liten på vissa bilder och man ser hur fort utvecklingen har gått. Jag är så stolt över detta barn! Och samtidigt fascineras jag av hur det ens är möjligt, att det ens är möjligt att med lite bröstmjölk och kärlek kan skapa en sådan vacker liten människa. Fantastiskt! Hon är det finaste vi gjort och det vi älskar allra mest! Vår lilla tjej <3

.

Tänk att jag inte allt för länge sen satt här med magen i vädret och bloggade om graviditetskrämpor och längtan. Om förlossningsnervositet och planering av barnkläder och barnrum. Fantasier om hur hon skulle vara, om hur hon skulle se ut. Nu lever jag i det, mammalivet! Det jag så länge längtat till och som var, för mig, så ovisst och spännande. Det livet lever man och styr som om inget annat liv tidigare funnits. Som sagt, tiden går fort och tänk den mängd tid vi har framför oss. Om några år kommer jag sitta här igen och tänka tillbaka på just den här stunden och känna samma sak, att tiden bara springer ifrån oss. Så jag suger in och njuter av varje ögonblick av detta, och ser även fram emot allt kul som finns framför oss :)

.

Dopet då. Det var helt underbart vad fint väder vi fick på hennes dag. Det måste ha varit hösten soligaste dag vi prickat in. Solen lyste in så fint på oss genom fönstret när vi stod där i kapellet framför alla. Dopcermonin var helt i vår smak, med tanke på att varken jag eller Rick är av den kristna sorten så. Prästen var kanon och cermonin utan några större Gudssnack utan mer barnvänligt och mysigt. Och alla gästerna var riktigt roligt att se och träffa och jag/vi tackar för att ni gjorde Cs dag till den bästa. :)

.