Om kvinnors spydighet..

Såg på fyrans efter tio häromveckan, och deras tema om barn och föräldrar. Hur livet är innan barn kommer in i bilden och om hur livet sedan ser ut när dom väl entrat livet. Malou hade bjudit in en barn och föräldrapsykolog och mammabloggaren Anitha Shulman. Av det jag hörde mellan Cs uppmärksamhetslekar tyckte jag att det var ett riktigt bra samtal och mycket av det dom pratade om låter så logiskt.
.
Anitha pratar om hur påhoppad hon blivit på bloggen av bloggläsare som tycker att hon är en dålig mamma bara för att hon lämnar deras barn till en barnvakt för att några timmar kunna gå ut och äta tillsammans med hennes man och barnets far. Och det är ju tyvärr så det ser ut. Kvinnor hoppar på andra kvinnor, kritiserar och klagar på deras sätt att vara som mammor. Anitha svarar med att det man tidigare hade med den karln man älskar, det ska man ha kvar trots att man adderar in ett barn. Och hur logiskt låter inte det?! Det är ju hur sunt tänkt som helst. Men i dagens samhälle ska helst den kvinna som väljer att skaffa barn tillsammans med sin man ge upp sitt liv och stämpla sig som heltidsmorsa. Varfördå? Mår man inte bra i sig själv, får man inte vara den som man tidigare och alltid har varit eller ha den relation och förhållande men sin kärlekspartner som man alltid haft..DÅ finns risken att man inte är en bra förälder. INTE när man väljer att värna om det fina man har och ta hand om varandra.
.
Uschanimej för dagens klagande kvinnor! Varför är vi skapta att alltid lägga oss i vad andra kvinnor gör? Ett annat spännande ämne som även dök upp var det här med papporna. Pappor som bara efter någon vecka efter förlossningen kan7"får" vara iväg på konferenser eller dylikt, pappor som kan vara borta från barnet och dennes mamma hela dagar eller kanske flera dygn UTAN att stöta på kritik från andra pappor eller dessutom kvinnor. Dom får inte höra att dom missköter papparollen utan kan istället få medlidande över att dom kanske varit trötta efter en skrikig nattning eller varit "tvugna" att vara "barnvakt" åt sitt eget barn en stund. Ännu en gång VARFÖR? Är man inte två om att sätta ett barn till världen? Är man inte två om att ha ansvar över uppfostran, kärlek och omvårdnad? Det trodde iaf jag. Så skärpning alla kvinnor därute! Man ska stötta varandra inte trycka ner varandra.
.
Den här diskussionen som fördes mellan Malou, Anitha och barnpsykologen fick mig verkligen att öppna ögonen, att elda upp mig lite över hur fula vi kan vara mot varandra och det fick mig även att vilja värna om mig själv och mitt förhållande en gnutta mer. För det är man nog dålig på. (Och dessutom älskar man inte sitt barn mindre bara för att man väljer att för en kort stund andas ut och vara sig själv.) Man faller nog in i ett bekvämt hjulspår som enbart består av mammalivet, för är man inte mamma på heltid och gör man inte precis allt för sitt barn om dagarna, varje dag! Då riskerar man att höra det från sina medmänniskor. Jag sticker inte under stolen med att även jag har tänkt till en eller två gånger innan jag gör saker vid sidan av mammarollen. Jag sticker heller inte under stolen med att jag inte vill höra från andra att jag gör "fel" eller att jag är en dålig mamma bara för att jag gör en viss sak. Men nu sätter jag punkt för den oron. Nu orkar jag inte bry mig om vad andra tycker. Jag gör det jag själv känner är bäst. Ingen känner mig, mitt barn eller min kärleksrelation bättre än vi innanför dessa väggar. Nog talat! :)
.
Tack Malou för ett hett och bra ämne!
.
/J

Kommentarer
Postat av: Mia

Håller helt med dig! Att få stunder för sig själv för att stärka relationen anser jag också stärka ens roll som förälder. Stå på dig!

2011-10-25 @ 20:03:50
URL: http://littlepaloma.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0