msyescah

'

6 dagar för tidigt kom vår prinsessa till världen. Jag var inte riktigt beredd på att det skulle ske innan beräknat datum. Främst pga vad alla sagt till mig, att förstföderskor oftast går över tiden. Något som jag var ännu mindre beredd på var att själva förlossningsdelen skulle gå så snabbt som den gjorde. Vi börjar från början..

'

Vaknar som jag brukar på förmiddagen. Något som däremot inte var som det brukar var trycket i magen. Visste knappt hur jag skulle sitta, ligga eller stå och det kändes som en fotboll hade parkerat sig mellan låren och en konstant kissnödighet infann sig.

Skriver ett litet sms till karln, som befinner sig på jobbet, och förklarar den konstiga känslan. Inte för att förbereda honom på att en förlossning börjar närma sig utan mer för att beklaga mig lite och få en gnutta medlidande över att jag kände mig så stor och klumpig.

Timmar gick och vid halv tre-snåret kommer han hem från jobbet och undrar hur det står till. Just då känner jag ingen större skillnad från då jag tidigare skrev till honom. Läget var oförändrat, och vi diskuterar huruvida hans måndagsbandy ska äga rum eller inte senare den kvällen. Allt var lugnt och han får "tillåtelse" att spela. Men dom orden fick jag en timme senare äta upp..

'

Allting gick jättefort och vid fyra kunde jag inte härda ut mera. Efter värktabletter och varmdusch ringer jag med kraftig värk i magen till förlossningen i E-tuna. Värkarna kom med ca 2,5minuters mellanrum och dom kändes kan jag lova. Vi kommer fram till att vi ska komma in till förlossningen så vi packar det allra sista i väskan och tar oss till bilen och iväg mot mälarsjukhuset.

Bilresan var hemsk. Rick fick varken prata med mig eller sätta på radion, här skulle det enbart vara jag och min bubbla. Koncentrerade mig främst på andningen och värkarna blev bara mer och mer kraftfulla. Bara med någon minuts mellarum.

När vi sedan äntligen kom fram blev vi välkomnade in i en sal där CTG-kurvan skulle göras. Tjugo minuter skulle den mätningen ta och vid det laget trodde jag att jag skulle dö.

'

En söt och trevlig barnmorske-elev, som jag förövrigt hade pratat med i telefonen, kommer in för att kolla hur öppen jag var. Sex centimeter säger hon och ger mig beröm för mitt arbete hemma. Hua! tänkte jag mera och nervositeten över att det snart skulle komma en liten bebis blev större. Vattnet gick på britsen och i all hast mellan dom täta värkarna hjälpte dom mig att byta om till sjukhusrock.

'

I ilfart sprang vi med hjälp av gåbord in på ett förlossningsrum. Öppenhetskoll igen, 8 centimeter. Lustgasen sätts igång och redan vid första andetaget kändes det mycket bättre. Smärtan var nästan som bortblåst, kände mest bara trycket. Hade tidigare snappat upp att lustgasen kunde göra en illamående så jag låg mest bara och väntade på att den skulle komma. Men det gjorde den aldrig. Himmelrike! :) Barnmorskestudenten lämnade oss en kort stund på rummet men var tvungen att snabbt komma tillbaka efter att jag skrikit åt Rickard att larma in henne igen.

'

Nu var det helt öppet och bara en kant fanns kvar. Jag ville börja krysta men fick inte då huvudet på bebisen inte hade kommit ner tillräckligt än. Det var supersvårt att försöka att inte hjälpa till då utan istället försöka hålla igen. Här börjar allt bli väldigt luddigt och jag minns inte alls mycket. Jag känner att personalen tummlar runt med mig från sida till rygg till sidan igen. Testade att stå på knä lutad mot ryggstödet en stund för att hjälpa huvudet att falla ner lite. Hörde Rickard väldigt tydligt men samtidigt lät det som att han var väldigt långt borta. Vätskepåfyllning.

'

Som sagt minns jag inte saker speciellt tydligt vid det här laget. Kommer ytligt ihåg att det sattes nål på mig, att prov skulle tas på bebisens huvud och att ett försök till att tömma urinblåsan gjordes. Folk presenterade sig för mig på löpande band men jag tittade aldrig direkt upp på dom utan var mest i min egen värld och koncentrerade mig på det jag skulle göra.

'

Det hela avslutades med lite hjälp av en sugklocka. DÅ kom smärtan igen, en ohygglig smärta! Allt gick säkert jättefort men för mig kändes det som en evighet. Men när dom äntligen lade henne på min mage, vilken lättnad! Rick och hjärtbarnet försvann iväg en stund för att hjälpa henne lite med andningen och en gnutta syrgas. Sedan kom dom in till mig igen och vilken härlig syn det var att se Rickard komma in genom dörren med världens finaste dotter i famnen. Vilken lycka, vilken kärlek!

'

Två och en halv timme tillbringade vi på förlossningen. På måndagkvällen blev vi föräldrar till den absolut finaste tjejen vi kunde tänka oss. Och idag är vi superglada över att hon är vår och vardagen börjar smått ta sig in i en rutin. Vi är jordens lyckligaste föräldrar!