Petra, min Petra
Petra,
Vid 8årsålder lärde jag känna denna härliga prick! Genom en flytt lagom till andra klassens terminstart, till hålan utanför K-town, fastnade jag ögonblickligen för denna underbara person! :)
Genom en total personlighetskemi drogs vi naturligtvis närmare varandra. Sedan dess har vi genomgått massor! Gott som ont, men alltid med ett leende i slutänden. Du har varit min klippa att luta sig emot när vinden blåst lite för mycket samt när solens strålar varit starka. Du har alltid funnits när jag behövt dig och jag är grymt tacksam över att modergestalten min valde att flytta till en "mer barnvänlig miljö". Utan det hade jag förmodligen aldrig träffat dig.
Vem minns inte hur vi varit genom skolgången och hur vi varit och är i vuxen ålder? Du och jag har varit ett radarpar utan dess like, säkerligen utan nån motsägning ifrån nån annan själ.
Uppkäftighet, tvångssäranden av bänkar, äppelträdsvandalisering, fusk och skolk, byte av busskort, drev lärare till vansinne, dumma kommentarer och svar på tal. Fylletragedier och partyglädje! Och inte minst en massa skratt och glädjetårar!
För er som då inte känner Petra kan jag tala om för er att tösen har ett hjärta av guld, har humorn på rätt plats i kroppen, nära till skratt och nästan lika nära till tårar med om det skulle behövas. Som sagt, en klippa i stormen!
"Sony Ericson? Nämen vänta, jag känner igen det namnet. Vem är det? Jag vet vem det är va?" ;D
Love ya girl! Var alltid den du är.. All kärlek till dig! <3
