Vilsen..
Förvirring! Det är faan inte lätt att vara "ungvuxen" eller ungdom idag. Det är inte lätt när det gång på gång uppkommer fler motgångar, inte lätt när motgångar från förr träder fram.
Frågor som virvlar.. Hur mkt har barndomens o tonårstidens hemskheter satt sina spår? Hur länge ska man behöva älta detta fram o tillbaka? Kommer jag alltid att ha dessa frågor i centrum, frågor om vem som har gjort fel. Vad man gjorde och vad man inte gjorde. Oftast tror jag att allt är glömt, att jag har lämnat det kapitlet som en dammig o tråkig bok uppe på en vind. Men istället dammas denna bok av hela tiden och sidorna öppnar sig än en gång.. Hur kunde du? Vad drev dig till detta? Är man fullt mänsklig när man gör som du gjorde mot dina närmsta? Eller hade du nåt allvarligt fel i ditt liv som fick dig att göra detta? Jag kan fråga mig själv flera gånger varför folk blundar, varför folk inte inser. Varför folk backar upp en hemsk människa utan att ens knäppa honom på näsan o tala om att det han gjort var fel!
Ibland känner man sig som den mest ensamna människan i hela världen, tragiskt nog. Helt ensam om sina beskymmer..
*
Förövrigt blir det lugna gatan här, skulle ha vinat och vart trevlig med Christel ikväll men efter mitt röjande igår så klarar inte kroppen av det. Rödvinsfylla med ett gäng helgalna arbetskamrater, haha. Och idag fick jag veta hur det slutade.. Pust! Skulle kunna ta mig i kragen och hoppa in i duschen o skrubba av mig allt men har nog blivit lite föör vuxen och tänker på morgondagen. Vore jobbigt o behöva må såhär imorron på jobbet, iuu! Får ta vara på mina förnuftiga tankar, för imorron har jag glömt dom :P
Jag ska vara ärlig, är trött. Väldigt trött på att jobba just nu! Jag borde vara glad att jag fortfarande kan jobba en stund till men lusten har gått ur mig. Hur rättvist är det? Man trivs bra med sitt jobb, man vet att man klarar av det jobbet och t.o.m passa jättebra att jobba med det man gör. Alla är nöjda runt omkring en och jag är nöjd med alla omkring mig. Men ist för att man får uppskattning så får man en smäll på käften och ett "vi måste tyvärr låta dig gå pga arbetsbrist". Det är inte rättvist! Folk som inte alls passar inom yrket får stanna, medans jag skulle kunna ge min högerhand för att få vara kvar. Äsch! Deras förlust! Jag reder mig..
Jag ska börja visa större uppskattning hädanefter... Man saknar inte kon förrän båset är tomt heter det ju!
Önskar er alla en skön lördagkväll, jag själv tänker slänga mig i soffan igen och vira in mig i filtar o kuddar o bara må bra :) Sköt om er allihopa och var rädda om varandra!
Pusstjing! /J
Jag kan gissa att jag vet vad det är du skriver om i din första paragraf eftersom det är en stor del av din barndom och eftersom jag vet vad som hänt. Jag har ju inte samma erfarenhet, men en hel del andra, och med dessa i bagaget kan jag säga att jag än idag kämpar med dessa, trots hjälp från psykologor och liknande. Jag har lärt mig att hitta vägar och att hantera känslor och tankar på ett annat sätt. Det är tungt när det dyker upp igen och man ifrågasätter sitt eget och andras handlande. Har du pratat med någon om det? Vill du det? Jag vill bara helt enkelt säga: En sak är säker - du har aldrig gjort fel! Du har varit mkt stark i det hela, och jag tycker det är fantastiskt att du står på dig! kramar
Och till nästa del av ditt inlägg, tyvärr gör de helt fel som låter de yngre och väldigt intresserade gå. Ibland är det helt fel att följa fackets regler "sist in, först ut", men de tar väl till det för att göra det enkelt för sig. Men som du säger så är det deras förlust, det är så tråkigt bara att det ska drabba människor som verkligen vill!
