msyescah

Ikväll var det mitt sista pass på jobbet, mitt sista som fastanställd iaf. Jag har gråtit mycket när jag tagit avsked från mina härliga arbetskamrater och jag har fått höra mycket snällt och gulligt.. om hur mycket folk kommer sakna mig och om hur orättvist saker o ting är. Jag insåg när jag plockade ordning på mina saker och stuvade ner dom i påsar att jag verkligen kommer sakna det här stället!

Med darr på rösten, tårar i ögonen och snörvlande lämnade jag Gläntan med två påsar med saker och en blombukett från chefen, jag flyttade ut. Jag var helt plötsligt utkastad! :(

Slaget i ansiktet kom strax efter att jag påbörjat mitt pass. Då kom sms ifrån personalsamordningen och en förfrågan om jag kunde hoppa in o jobba på grannavdelningen nästa vecka. Jag har inte ens hunnit sluta och så ber dom en hjälpa till och få ihop deras schema genom att hoppa in o jobba. Självklart tackar jag och tar emot, pengarna behövs ju. Men det är ju som ett jävla hån. Dom varslar för att det är "arbetsbrist", som dom så fint vill kalla det. Men sen hör man hur svårt dom har haft när dom slitit för att få ihop ett fungerande schema.

Hade det inte varit så viktigt att få in pengar hade jag förmodligen tackat nej, kastar dom ut folk som egentligen behövs på verksamheten får dom faan stå sitt kast. Egentligen..

Men en sak är iaf säker. Jag kommer saknar allihopa, så fruktansvärt mycket! Men nu börjar ett nytt liv, med nya möjligheter... Deppa får jag göra i mitt nästa liv! Tack för mig!