msyescah

(del 1)

Alkohol, det som för många brukas i sällskap av fint folk, nära och kära. Det som för andra används vid hög musik och glada skratt och rop. Eller kanske ett glas till maten eller över en tjejkväll och liknande. Oftast i lagom stora doser och med lagom stora mellanrum.

För andra är detta inte alltid så självklart. Det kommer att kallas för en sjukdom, det blir ett beroende och ett evigt hymlande och nekande. För dom nära och kära i dennes närhet, det är dom som oftast får ta den största smällen. Dom nära får i sin tur "skydda" (!) sin kära genom lögner mot omvärlden.

Ur ett barns ögonen tror man att mamma eller pappa är sjuk då dom hittas liggande på golvet utslagna och kanske med en flaska brevid sig. Barn förstår inte, det blir en enda stor förvirring och rädsla över att kanske se sin förälder sluta andas. Ska ett barn behöva hitta gömda flaskor och burkar överallt i sitt eget hem under tiden dom leker som bäst? Allra helst i sitt eget lekrum.

När barnet sedan växer upp och blir lite äldre, och som under sin uppväxt fått "lära sig" att det beteende föräldern har är "normalt", övergår tankarna till varför kompisarnas föräldrar inte ligger på hallgolvet och sover eller i soffan med halva kroppen utanför. Funderingarna och frågorna blir bara större och fler. När nyfikenheten blivit tillräckligt stor återstår det bara att fråga, fråga sin egen förälder.

Där kommer slagen., då man blir ifrågasatt i sitt beteende och behov och inte kan svara på barnets fråga utan att bli uthängd. Där orden tar slut där tar nävarna vid. Där växer nästa rädsla upp i barnets huvud. Och tankar som ifrågasätter kärleken mellan föräldern och barnet.

Livet blir helt plötsligt väldigt knepigt att leva. Det blir helt plötsligt inte lika enkelt. Man ljuger för sina vänner och vill inte alls vistas hemma i sällskap med tanken gnagandes i bakhuvet att man kanske blir bortgjord. Självklart hinner detta hända ett flertal gånger innan man inser att man inte kan bjuda hem vänner och bekanta.

Man flyr hemmet och sover hos andra, man vill inte veta av livet hemma trots att man automatiskt skänker en tanke till sina andra familjemedlemmar där hemma som måste uthärda helvetet mellan fyra väggar. Man börjar hysa ett hat mot missbrukarn som ska föreställa ens förälder. Man hamnar i en tonårstrots utan dess like och kan inte hålla tyst då man blir illa behandlad och efter kaxiga kommentarer kommer slagen tillbaka som ett brev på posten. Allt blir ett gigantiskt dilemma.

När ens 18-årsdag blir totalförstörd och ens egen student blir stundvis pinsam.. när folk runt omkring börjar fatta hur läget ligger till och kommentarer kommer smygande, Då (om inte t.o.m ännu tidigare) börjar man tänka till. Ska livet se ut såhär? Har verkligen alla det såhär om dagarna?

En skilsmässa blir en befrielse. Ögonen öppnas för en annan värld och livet börjar om på ny kula. Man känner frihet! Och glädje!

Min stora fråga är ständig; måste man älska någon som har givit fula avtryck i ens liv bara för att denne är ens förälder? Måste man alltid älska sina föräldrar?

Värt att skänka en tanke på...