msyescah

(del 2)

När en tonårstjej söker kärlek hos en mycket äldre karl kan det bero på saknaden efter en manlig gestalt eller ett tecken på att man antingen tror att man är cool eller att man försöker mogna och bli vuxen snabbare än vad man kanske har gjort hittills.

Den kärleken kan vara som en dröm till en början. Hon känner sig älskad för den hon är trots hennes ringa ålder och hon blir behandlad som en prinsessa. En prinsessa som inget annat kan göra än att njuta av tillvaron och stänga allt annat ute. Kanske t.o.m stänga ute hennes egna vänner då hon är i sin egen rosa värld.

När den tiden tar slut och allt inte riktigt är lika rosa längre kommer under-sängen-monstrerna. Hon börjar vädra dåliga vibbar och svinighet. Hon blir gång på gång sårad trots att hon samtidigt totalnekar till dom misstankar som dykt upp i hennes egna huvud om den hon håller kär.

Hon börjar sakta men säkert bli bortprioriterad och blir lämnad ensam hemma när andra, roligare saker dyker upp. Hon blir lite av ett andrahandsval. Som den naiva tös som hon är blundar hon för alla nattliga frånvarotillfällen och dom tillfällen tonårskärleken kommer indrullandes som först på morgonkvisten. Dagen efter kommer ju allting vara frid och fröjd igen så varför bråka?

Tids nog blir hon inte ens presenterad som flickvän för hans vänner och bekanta. Hon är inte ens värd att titta åt. Hon ska alltid finnas när han vill men det ska helst vara hemligt för omvärlden. Det övergår till ett misstänkt dubbelspel. Dom nattliga frånvarotillfällena blir allt tätare och oftare och dåliga undanflykter och lögner börjar köa efter varandra. Men samma sak där, hon är naiv och blundar och förlåter allt han gjort.

Somrarna kom, år efter år, och hon stod med en näsduk i handen och vinkade av honom då han "släpptes" iväg på betmarken. Singellivet på sommaren var en viktig del i hans liv. Inte ens då fattade hon, hon fattade inte att hon kanske skulle ta sitt pick o pack och vandra vidare i livet. Nej, när hösten kom då kommer han med famnen öppen och med dom gulliga förlåtelserna. Och den blyga, osäkra och blott så kära tösen välkomnar honom in än en gång. Han vet ju redan vart han ska sova.

Allt börjar om igen, dagliga bråk och en ständig ensamhet då han bara försvann efter deras duster. Hon börjar ta upp kontakten med sina vänner igen och börjar prata av sig. Då, när hon genast hade ett bollplank att bolla med, då kunde hon banka in i huvudet att detta inte alls var ett vanligt kärleksliv eller relation.

Men med tanke på att hon fortfarande var sårbar och osäker på sig själv, stannar hon en stund till. Hon börjar bolla minnen från tiden då det var bra med nutidens dåliga men kommer av någon konstig anledning bara fram till att hon ska stanna. "Det blir säkert bättre".

Den dagen bomben släpptes och skilda vägar trädde i kraft, då kom självständigheten och säkerheten. Hon började tro på sig själv mer och hade inte längre någon att "ta hänsyn till" eller bli förbjuden av att göra olika saker.

Den starka, första, kärleken fick ett slut. Hon vill kanske inte kalla den relationen för manlig manipulation eller maktmissbruk men något som var bra blev så fel. Allt skulle egentligen ha avslutads mycket tidigare. Men det tas som en lärdom, både i flickväns-synvinkel och en lärdom av hur människor kan vara i en svindräkt.

Idag hyser hon inte mycket hat längre. Idag är hon den mogna och vuxna som hon kanske trodde att hon var då. Och idag är han som vilken människa som helst. Som en granne man inte pratar med, som en buss-chaffis som man träffar dom få gånger man åker buss. Som vilken person som helst.

Lärdom; Javisst, kärleken är blind. Men om den aldrig rostar? Lägger nog in ett motargument på det. Vissa är nog hellre menade som vänner än som partners!