Höstdeprimerad? En sen en isf..
Jag har en sådan kass känsla som hänger över mig så fort jag ska traska till jobbet. En sån där som tynger ner en i fotsulorna. Jag som egentligen trivs med det jag gör och är pigg och glad, helt plötsligt ser jag inte meningen med det jag gör längre. Att ett jobb kan förstöra livsgnistan på så många sätt, det visste jag inte tidigare. It sucks!
Var så säker på att jag löst mitt framtida liv och trodde inte att jobbets avslut skulle ta så hårt. Jag skulle ju ta mig till nästa steg i livets erfarenhetsstege, men den stegen går visst ett steg neråt just nu tyvärr. Jag gick in i detta med ett glatt humör men det slutade med att jag bara vill sätta mig ner och gråta och skrika ut hur orättvist allt är. Jag är så övertygad om att det kommer lösa sig hur bra som helst när jag gått igenom den här jobbiga delen som jag bävar för att möta. Vill bara kunna spola fram livet ett par månader! Nån som har ett jobb till mig?!
Jag har bestämt mig för att sätta mig i skolbänken igen och förbereda mig för att studera till nåt som jag vill jobba med och som verkligen är lönsamt till skillnad från vad undersköterskejobbet är idag. Men då möts jag av akassa-tanterna som talar om för mig att det inte är säkert att jag kan få ersättning för min pluggdel. Nähä!? Så då menas det att det egentligen är bättre att gå arbetslös och inte tillföra eller sysselsätta sig alls dah? Hmm..jag kommer aldrig förstå mig på svenska systemet. Man ska vara rik och ha ett toppjobb med miljonlön för att synas och betyda nåt. Jag hoppas att dagens politiker kommer hamna i samma sits som många andra är i idag, och jag skulle gärna vilja höra hur dom kommer ha det som gamla och kanske dementa när dom blir äldre. Hade dom förstått nåt då så kanske dom hade kunnat inse att vi undersköterskor är värda så mycket mer! Utan oss skulle inte dom svagare individerna överleva!!
Jag tar min deprimerade själ och pyser ner under täcket ett tag för att förhoppningsvis vakna som en ny och glad människa till imorron! Godnattpuss till er! /J
Jag blir så fruktansvärt fruktansvärt arg och frustrerad på det där jäkla systemet. Det pratas hit och dit om att det är så många som utnyttjar systemet, men vi som vill något med livet, vi FÅR INTE göra nåt. Om man pluggar i fyra och ett halvt år finns ingen chans till A-kassa. Om man driver ett pyttigt företag som inte ens går med tillräcklig vinst för att man ska kunna ta ut lite pengar, då får man inget som helst stöd eftersom man ju driver ett företag. Som om nåt litet företag går med vinst när man måste skatta 50 % på någon slags vinst. Och som du skriver nu så får man tydligen inte börja plugga heller utan ska bara gå på a-kassa och se livet svischa förbi. Jag fattar inte hur politiker tänker, eller om de ens gör det. För vi som kämpar, vi får inget för det. De som går hemma och gör ingenting, de kan göra det dagarna i ända utan problem.
