Gränser
Att kunna skriva om saker o tankar helt obehindrat är väldigt svårt. Att skriva om saker som man verkligen tycker o tänker kan lätt egentolkas o bli ett hejdundrande liv om. Fundering; att börja blogg anonymt!
Om ett långvarigt dåligt humör och om en tro om att bloggandet kanske tas upp igen..
Sitter o lyssnar på Cs småtjatter från där hon ligger i sin säng. Hon har inte somnat än vilket trötta jag har längtat efter ett tag nu. Efter denna småjobbiga natt så har ögonen gått i kors större delen av dagen. Rick är på bio med bror sin o jag hinner nog somna innan han är hemma igen.
.
Nu går jag i en tro om att jag ska kunna o hinna ta upp ett regelbundet bloggande igen, vi får väl se hur det går.
Jag har en längre tid kännt mig så himla låg som människa. Det är hela tiden något som tynger en o trakasserierna som inträffade på jobbet innan jag gick på föräldraledighet har nu sprungit ikapp mig. Jag känner mig låg, ledsen o irriterad var o varannan dag. Det är verkligen skitjobbigt! Det tär på en, på oss. Saker går ut över folk som inte alls förtjänar det, men jag kan inte hjälpa det. Usch!
.
Alkoholism, sviniga ex, trakasserier på jobb, dödsfall, ekonomi, arbetslöshet o andra personliga saker som inte bör nämnas. När tar det slut? Jag hinner inte resa mig upp förrän nästa käftsmäll kommer emot mig. Jag vill kunna njuta av livet. Kunna vara en bra människa. En bra sambo. En bra förebild.
.
Nog med kräkande för ikväll.
Försök till nya vanor och rutiner i vardagen
Måste börja med att tacka för allt fint ni skriver till mig, både nu och tidigare. Det värmer och det hjälper mig lite att komma upp på fötterna igen.
.
Idag lyser solen, vilket tar med sig glatt humör :) Vi har ett litet experimentprojekt på gång här hemma. Lillstumpan ska nämligen få försöka sova i eget rum nu om nätterna hoppas vi. Vi har under förmiddagen baxat in spjälsäng i hennes rum och försökt att få ordning så gott det går med inredningsdelen. Eller vi, snarare jag. Det är nog bara jag som stör mig på att vi har en dator står i ett hörn i hennes barnrum. Dock bara provisoriskt, men ändå! Det kliar i mina pysselfingrar och jag vill börja inreda hennes rum så som jag vill ha det. Men det tar tvärstopp pga datorhörnan plus att ekonomin inte riktigt vill som jag vill just nu. Vill ha pengar! Ideer finns det gott om.. Men inte pengar. Suck!
.
Iallafall, vi håller ett par tummar på att C accepterar våra nya planer och att hon får sova lite bättre på nätterna. Hon är så fruktansvärt mammig vissa nätter. På det här sätter hoppas jag kunna avverka den sista lilla, lilla amningsdelen som finns kvar. Nämligen snuttandet nattetid. Tidigare har det bara varit lathet att inte försöka sluta nattamma. Det ÄR en smidig nattningsteknik, speciellt när man är toooktrött. Men nu hoppas jag att både hon och jag får en lite skjuts åt rätt håll. Även om det då blir ett definitivt slut på bebistiden, lite separationsångest har denna mamman.
.
Ha en fin dag! Nu ska resten av alla måsten tas tag i. Pusstjing! :)
Jag suger på att blogga!
Jag är mer aktiv att läsa andras bloggar, det är så mycket mer rogivande på något sätt. Plus att mitt liv inte är så värst bloggintressant kanske. Dagarna rullar på utan några utstickande avtagsvägar. Eller så känns det bara så. Äsch!
.
Det här med att andas har varit tungt den senaste veckan. Har haft som ett hårt knäppt bälte runt bröstkorgen som tryckt mer o mer för varje andetag jag försökt ta. Anledningen är ännu mer smärtsam. För dryga veckan sedan miste jag min älskade morfar, vilket tog mig hårt! Meningen med livet blev som ett stort frågetecken och det kändes som att jag stod vid sidan av mitt eget liv och bara tittade på när allt rullade på. Som i en dimma. Jag kunde inte förstå att alla andra bara kunde fortsätta som vanligt, att bilarna utsnför fönstret fortsatte köra förbi. Hallå, min morfar hade ju gått bort! Och livet stannade inte. Det var en såå himla konstig känsla. Att livet fortsatte utan att man egentligen orkade. Men nu har jag lyckats ta mig i kragen. Lyckats inse att det var bäst och skönast för honom att lämna jordelivet. Även om det fortfarande gör ont, självklart. Nu väntar bara begravningen och en liten del av mig kommer falla bort.
.
Jag har en annan känsla av hur jag ska ta vara på mina älskade runt omkring mig nu. Dom ska inte bara tas förgivet. Jag ska njuta av varje dag med er. Allra helst tala om hur mycket jag tycker om er, för man vet ju aldrig. Man vet ju inte när en fin människa lämnar jordskorpan. Vila i frid finaste, finaste morfar. Du saknas men jag hoppas o tror att du lever vidare på en bättre plats nu. <3 Kom o klappa mig lite vänligt på huvudet när du känner dig stolt över mig, det skulle jag uppskatta! Vi ses så småningom...
Låg dag!
Idag har varit en sådan där dag, en sådan dag som man bara har velat gå o lägga sig under täcket igen och sova vidare till morgondagen. En sådan där dag då hormoner leker med ens känslor och humör. Det resulterar i flera hundra olika tankar om jag duger som mamma, partner, vän och människa. Tvivel om hur jag sköter mig i min mammaroll o om jag verkligen är en tillräckligt bra flickvän.. Ja usch! Som sagt, hundra olika tankar! Låg, bara helt jävla låååg! Faan!
.
C växer o frodas. Sötfröet har börja babbla på som tusan. Nejnejnej och mamamam går varmast, och hon är ju för jäkla söt ungen! :) Nu väntar vi bara på att krypandet ska komma krypandes :P (hahahaa, sämst humor idag) Hon sitter stabilt och faller framåt som om inget annat ont kan hända. Hon är orädd och faller åt sidorna och tar emot sig men krypandet har inte riktigt infunnit sig. Hon liksom bara klappar ihop när hon kommit på knä. Men det kommer nog, snart. Folk påstår att jag kommer ångra att jag längtat till krypandet, haha vi får se :)
.
Nu ska karln min få ta hand om sin griniga fru med soffmys och filmtittande. Godnatt!
.
/J
Dessa knepiga nattningar..
Jag har nästan ingenting att klaga på när det gäller vår sömn dom första 6 levnadsmånaderna hos lilltösen. Men när 6 månadersstrecket passerade har knöligheter bytit av varandra. Nattningarna har blivit mer eller mindre ansträngande. Jag vet inte om man egentligen ska klaga på hur nattningarna ser ut för vi överlever ju och jag försöker hela tiden tänka att det finns dom som har det jobbigare. Men egentiden tar stryk dom flesta kvällarna, tidigare har det ju verkligen varit just kvällarna man har sett fram emot då man vet att man får sitta själv eller med Rick och bara vara.
.
Iaf, googlar mycket. Och det är utvecklingsfaser, intryck och separationssvårigheter som oftsast dyker upp. Allt går verkligen i perioder nu, man märker tydliga 'faser' i hennes sömnsätt och rutiner. Jag väntar fortfarande med spänning på att få sova en hel natt utan några uppehåll. Och jag är imponerad över hur länge man kan hålla ihop som människa utan en enda hel natts sömn på snart åtta månader. Imponerande!
.
Nu tänker jag passa på att sova medans hon ändå gör det, är suuupertrött efter friskispasset ikväll. Och karln verkar även han trött efter sin ansträngning ikväll..väcka honom från soffdrömmarna och krypa till kojs! Natti!
Att blogga för sin egen skull..
Vilket innebär att ett ev. lösen kanske kommer sättas på bloggen. Just nu händer det tokmycket med C och jag känner att jag, om inte annat, för min egen skull vill börja blogga för att sedan kunna skrolla tillbaka. Tror att det skulle vara skoj att se tillbaka på hur dagarna och utvecklingen har sett ut med lilldamen. So, here we go! :)
.
I detta nu sitter vi, jag och C, vid köksbordet o plockar med vardera egna saker. Hon tuggandes frenetiskt på sina plastnycklar och jag med min klädbibel från hm. Karln sover efter nattens juniorhockeyvak. Idag har Cs andra lilla tand ploppat upp, strax innan nyår fann vi ju den första tanden i underkäken på henne. Och man måste ju vara en skvätt fjantig när tårarna rinner ner för kinderna när man inser att första tanden på sin lilla tjej växer fram så det knakar. Haha!
.
Amningen börjar mer o mer avta nu. Vilket jag tycker är himla skönt! Just nu ligger vi på ett kompliteringsammande dagtid men nattamningen kvarstår än. Maten funkar superbra och nu kan man äntligen lämna henne hemma med far sin i längre stunder än tidigare. Mer egentid till mig alltså! Och det känns underbart! Man blir som en helt ny människa när man väl kommer hem igen. Glad mamma, glad bebis! :)
.
Min personliga gräns gick ju tidigare vid 6 månader egentligen, 6 månaders amning kändes bra för mig. Men ju närmre den gränsen vi kom, desto mer stressade jag och allt blev bara pannkaka. Efter att nu bara ha lutat mig tillbaka och tagit det i hennes takt känns allt mycket mindre hetsigt och jag ångrar lite att jag hetsade sådant med detta innan. Allt blir ju bra tillslut iaf!
.
Mycket bebis och mammalivssnack just nu.
.
/J
Det här med respons..
Som jag tidigare nämnt.. Kommentarer.
.
Kommentarer gör bloggandet så mycket roligare, det visar att ni finns där o att ni intresserar er för det jag skriver. Jag uppskattar verkligen att ni lägger en liten minut på att läsa i min elektroniska dagbok och ni är en hel del faktiskt. Men sällan några kommentarer. Halva meningen med mitt bloggande är kontakten och åsiktsutbyte. Jag gillar att starta intressanta diskusionsämnen och jag gillar när man har olika åsikter. Speciellt i de lite djupare ämnena.
.
Tyvärr lyser ni med er frånvaro och då, som jag säger, försvinner halva glädjen med bloggen. Då tappar den mening. Sorry guys! :(
En vän..
Vad kännetecknar en bra vän?
.
Jag drar en jämförelse mellan dagens vänvärde och det värdet från då man var kanske 16-17. När man var 16-17 var skitsnacket i centrum, speciellt bland oss tjejer. När man var med sina vänner av det manliga könet existerade inte skitsnacket på samma sätt. På nåt sätt var det skönare att vara med dom, killarna. Jag har nog egentligen inte varit något större fan av skitsnacket. Iaf inte i dagens läge, jag är så trött på (som jag nämner i tidigare inlägg) kvinnans behov av att reta upp eller rent av göra andra medkvinnor ledsna. Oftast med hjälp av sin fula ovana med stavning skitsnack, eller med sin dryga attityd.
.
Förr var även fler, ibland kanske ytliga, vänner bättre än några och väldigt nära vänner. Det handlade lite mera om status då, ju fler vänner desto högra statusvärde.
Idag värnar jag om mina fina nära vänner istället. Idag ser jag värdet av att ha en stadig vänkrets som man kan lita på i alla väder. Vänner som inte sviker eller som inte snackar bakom ryggen på en. Jag har högre krav på hur jag vill bli behandlad och taskig attityd biter oftast tillbaka.
.
Kort och gott; Ett vuxnare tänk. All drama och ryggstickande är helt klart tröttsamt och jag står mer stadigt med fötterna i kompisdjungeln nu. Jag tar inte vilken skit som helst och jag uppskattar alla mina fina som jag på riktigt kan lita på. Alla andra får tillhöra det lösa folket..
.
Detta inlägg blev mer ett skriva-av-sig-inlägg och är därför inte så väl genomarbetat.. Skulle kunna sitta hela natten och skriva fina inlägg om fina vänner och kritiska inlägg om dom lite mindre pålitliga. Men den historien tar vi isf en annan dag. För nu ska jag fylla magen med något ätbart och sedan göra som mina ögon säger o sova.. Tack för mig!
För tidigt för julpynt i oktober?
En viss jullängtan har parkerat sig i kroppen på mig. En del av mig kan tycka att det är på tok för tidigt för stadens affärer att börja julskylta men nu när det blir första julen i den nya mysiga lägenheten plus lilla Cs första jul så spritter kroppen av julmys. :) Julgardinerna och dom lysande julkulorna som beställdes ifrån jotex har kommit. Med tanke på att vardagsrummet numera har två fönster krävdes ett par nya gardiner.. Och jag tror att det kommer bli riktigt bra och mysigt. Köpa ny julgran krävs också för den delen. Nån julgranslös krake snodde vår julgran från vårt förra vindsförråd, tror jag iaf. (?) För den är putsveck!
Även lilltösens julstrumpa med inbroderat namn kom häromdagen, nu saknas bara den öppna spisen som den ska hängas över.. Hmm :P
.
Men i nästa tanke så vill jag helst vänta, iaf med snön. Dra runt på en barnvagn i en halvmeter, oplogad snö (och dessutom under denna vargavinter som det sägs bli) låter inte allt för lockande. Lagom till första advent, då får snön min tillåtelse :)
.
Lördagen har spenderats i Flen där kusin As konfirmation hållits. C skötte sig relativt bra i kyrkan och Rick var snyggare än vad som är bra för hans eget bästa ;) Resten av dagen har gått i lugnets tecken.. Och kommer så fortsätta.
.
Imorron fyller vår tjej hela 5 månader. Och jag tjatar konstant om hur fort tiden går och hur snabbt hon växer.. Men det är verkligen så. Och ju äldre hon blir desto mer kärlek hyser vi för henne, att man kan älska någon så fruktansvärt mycket. Hon är det bästa!
.
Hoppas att ni har en fin lördagkväll små vänner :) Vet att en hel del av er firar in lördagen i alkoholens tecken. Jag är en gnutta avis. Kände för första gången, sen förlossningen, ett RIKTIGT danssug när jag var på friskispasset i torsdagskväll. Längtar lite tills dansgolvsdebuten som morsa kommer! Nu tänker jag iaf mysa in mig i Ricks famn och njuta av det jag så nöjt har här hemma ist.. Allt har sin tid sägs det!
.
Sköt er! Pusshej! :)
Svampmagen ska bort!
Ligger återigen i sängen och ska snart sluta mina ögon och tacka för den här dagen. Imorron väntar babysång, om vädret tillåter dvs. Tycker att jag har varit duktig och trotsat regn och rusk dom två senaste dagarna så skulle det bjudas på en dag till i samma anda så stannar vi inne o myser istället.
.
Imorron är det fredag, igen! Dagar och veckor bara spriner förbi. Träningskortet har blivit påfyllt och dom stadiga tisdags och torsdagsdejterna med tant P på friskis håller i sig. Mycket bra! Känner faktiskt en stor motivation (fortfarande) till att träna och minska midjemåtte en del sen graviditeten. Jag trodde att det skulle vara kämpigare att komma ner till startvikten men det målet var ju enklast att nå. Väger lika mycket nu som jag gjorde innan lilla C började gro i magen, stolt! Men trimmandet av kroppen är det jag jobbar på nu..pepp pepp!
.
Nu stänger jag bloggdörrarna innan mina ögonlock hinner före. Goder natten katten!
Godmorgon vackra dag!
Jag sitter här i godan ro med tekoppen i handen och ett lugnt och glatt barn liggandes i babygymmet. Solens strålar börjar sakta tränga sig genom trädens toppar ovanför dagiset och fåglarna kvittrar rofyllt utanför fönstret. Men tro inte att jag är pigg för det :P Igår togs det vaccinationssprutor på min lilla tjej och jag hade väntat mig en jobbig natt men den var trots allt inte värre en någon annan natt. Fick enbart en lite mammigare bebis som helst skulle ligga nära nära under större delen av natten.. Vilket faktiskt var lite mysigt :)
.
Dagens planering är tom, vi tar dagen som den kommer helt enkelt. Jag lyfter på hatten så länge och återkommer troligen senare. Ha en fin dag folks!
Värdet av ett vuxensnack..
Tidigare ikväll hade jag och min karl ett vuxet samtal, ett härligt sådant. Pratar man bara bebissnack hela dagarna som denna mor gör så uppskattar man verkligen sådana här samtal. Ett djupt, känslosamt och samtidigt kärleksfullt o värnande om varandra.
.
Ett sådant om våra nya roller som föräldrar, negativa o positiva beteenden hos oss själva sen denna omställning, om näras svek och bristande respekt, om filmkvällar o drömmar. Ja, vi hann med en del innan hans plikt som truckförare kallade. Denna kväll resulterade i ett brev för min del. Ett brev som förhoppningsvis kommer sätta punkt för det som jag så länge har hoppats på ska rinna ut i sanden men som ändå hängt envist i hasorna. Förflutet, sorg, svek men även omöjliga framtids handlingar. Ja, det brev som kanske bara hamnar i min skräplåda eller som kanske postas till en berörd. Dagsformen bestämmer!
.
Vill härifrån sängen avsluta inlägget med att tacka för den vuxna stund vi hade i soffan, du betyder allt för mig Rick! Du och jag mot törnar och taggtråd, du och jag mot rosa hjärtan och bebisnappar! Jag älskar dig! <3
.
Godnatt mina vänner, och hörni, det blir så mycket roligare med bloggandet om ni vill sätta ett kommentarsspår i något inlägg innan ni kilar vidare.
Om kvinnors spydighet..
Såg på fyrans efter tio häromveckan, och deras tema om barn och föräldrar. Hur livet är innan barn kommer in i bilden och om hur livet sedan ser ut när dom väl entrat livet. Malou hade bjudit in en barn och föräldrapsykolog och mammabloggaren Anitha Shulman. Av det jag hörde mellan Cs uppmärksamhetslekar tyckte jag att det var ett riktigt bra samtal och mycket av det dom pratade om låter så logiskt.
.
Anitha pratar om hur påhoppad hon blivit på bloggen av bloggläsare som tycker att hon är en dålig mamma bara för att hon lämnar deras barn till en barnvakt för att några timmar kunna gå ut och äta tillsammans med hennes man och barnets far. Och det är ju tyvärr så det ser ut. Kvinnor hoppar på andra kvinnor, kritiserar och klagar på deras sätt att vara som mammor. Anitha svarar med att det man tidigare hade med den karln man älskar, det ska man ha kvar trots att man adderar in ett barn. Och hur logiskt låter inte det?! Det är ju hur sunt tänkt som helst. Men i dagens samhälle ska helst den kvinna som väljer att skaffa barn tillsammans med sin man ge upp sitt liv och stämpla sig som heltidsmorsa. Varfördå? Mår man inte bra i sig själv, får man inte vara den som man tidigare och alltid har varit eller ha den relation och förhållande men sin kärlekspartner som man alltid haft..DÅ finns risken att man inte är en bra förälder. INTE när man väljer att värna om det fina man har och ta hand om varandra.
.
Uschanimej för dagens klagande kvinnor! Varför är vi skapta att alltid lägga oss i vad andra kvinnor gör? Ett annat spännande ämne som även dök upp var det här med papporna. Pappor som bara efter någon vecka efter förlossningen kan7"får" vara iväg på konferenser eller dylikt, pappor som kan vara borta från barnet och dennes mamma hela dagar eller kanske flera dygn UTAN att stöta på kritik från andra pappor eller dessutom kvinnor. Dom får inte höra att dom missköter papparollen utan kan istället få medlidande över att dom kanske varit trötta efter en skrikig nattning eller varit "tvugna" att vara "barnvakt" åt sitt eget barn en stund. Ännu en gång VARFÖR? Är man inte två om att sätta ett barn till världen? Är man inte två om att ha ansvar över uppfostran, kärlek och omvårdnad? Det trodde iaf jag. Så skärpning alla kvinnor därute! Man ska stötta varandra inte trycka ner varandra.
.
Den här diskussionen som fördes mellan Malou, Anitha och barnpsykologen fick mig verkligen att öppna ögonen, att elda upp mig lite över hur fula vi kan vara mot varandra och det fick mig även att vilja värna om mig själv och mitt förhållande en gnutta mer. För det är man nog dålig på. (Och dessutom älskar man inte sitt barn mindre bara för att man väljer att för en kort stund andas ut och vara sig själv.) Man faller nog in i ett bekvämt hjulspår som enbart består av mammalivet, för är man inte mamma på heltid och gör man inte precis allt för sitt barn om dagarna, varje dag! Då riskerar man att höra det från sina medmänniskor. Jag sticker inte under stolen med att även jag har tänkt till en eller två gånger innan jag gör saker vid sidan av mammarollen. Jag sticker heller inte under stolen med att jag inte vill höra från andra att jag gör "fel" eller att jag är en dålig mamma bara för att jag gör en viss sak. Men nu sätter jag punkt för den oron. Nu orkar jag inte bry mig om vad andra tycker. Jag gör det jag själv känner är bäst. Ingen känner mig, mitt barn eller min kärleksrelation bättre än vi innanför dessa väggar. Nog talat! :)
.
Tack Malou för ett hett och bra ämne!
.
/J
Om ett barn..
Jag har klippt och klistrat så fingrarna blöder.
Innan helgen damp det ner ett par stora paket fulla med foton. Nästan enbart på C och på hennes dop som hölls första dagen i oktober. Och när inspirationen väl fanns så passade jag på att pyssla till det lite med alla trehundraelvatusen bilder. En del ramades in. En hel del av dom åkte in i ett gammalt, hederligt stick-in-album och en del in i tösens bebisböcker.. men de från dopet skulle pysslas om lite extra. Som första raden säger, klippte, klistrade och piffade in dom i ett lite finare album. Närmare bestämt i det albumet våra gravidbilder sitter, dom fina Linda tog på oss. Och måste säga att jag är nöjd med min kreativa sida, med tanke på den brist på tid och energi som man egentligen annars har.
.
När jag väl sitter där och ska bläddra och sortera bilder från olika stunder och platser slår det mig verkligen hur fort hon har vuxit. Hon var så liten på vissa bilder och man ser hur fort utvecklingen har gått. Jag är så stolt över detta barn! Och samtidigt fascineras jag av hur det ens är möjligt, att det ens är möjligt att med lite bröstmjölk och kärlek kan skapa en sådan vacker liten människa. Fantastiskt! Hon är det finaste vi gjort och det vi älskar allra mest! Vår lilla tjej <3
.
Tänk att jag inte allt för länge sen satt här med magen i vädret och bloggade om graviditetskrämpor och längtan. Om förlossningsnervositet och planering av barnkläder och barnrum. Fantasier om hur hon skulle vara, om hur hon skulle se ut. Nu lever jag i det, mammalivet! Det jag så länge längtat till och som var, för mig, så ovisst och spännande. Det livet lever man och styr som om inget annat liv tidigare funnits. Som sagt, tiden går fort och tänk den mängd tid vi har framför oss. Om några år kommer jag sitta här igen och tänka tillbaka på just den här stunden och känna samma sak, att tiden bara springer ifrån oss. Så jag suger in och njuter av varje ögonblick av detta, och ser även fram emot allt kul som finns framför oss :)
.
Dopet då. Det var helt underbart vad fint väder vi fick på hennes dag. Det måste ha varit hösten soligaste dag vi prickat in. Solen lyste in så fint på oss genom fönstret när vi stod där i kapellet framför alla. Dopcermonin var helt i vår smak, med tanke på att varken jag eller Rick är av den kristna sorten så. Prästen var kanon och cermonin utan några större Gudssnack utan mer barnvänligt och mysigt. Och alla gästerna var riktigt roligt att se och träffa och jag/vi tackar för att ni gjorde Cs dag till den bästa. :)
.
/J
